Tjänstemannastyre. Ett nedsättande ord om en situation där svaga eller okunniga politiker styrs av sina “experter”, tjänstemännen, i det här exemplet tjänstemännen på departementen. En i alla avseenden icke önskvärd situation i en demokrati, där folkvalda representanter ska utföra folkets vilja. “Demokratins svarta hål”, som Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, uttrycker företeelsen. En byråkratins fläck på demokratins vita duk. Få torde, i en västerländsk demokrati år 2011, tycka att tjänstemännen på departementen bör ha den faktiska makten, med de folkvalda politikerna som sina marionetter.

Eller?

Efter tisdag-förmiddagens seminarium i Ratios regi, med titlen “Hur genomförs en skattereform?”, är jag långt ifrån övertygad.

Seminariet behandlade 1989 års socialdemokratiska skattereform. Medverkande var Erik Åsbrink och Sven-Olov Lodin, båda tjänstemän på finansdepartementet när reformen togs fram, samt Göran Johnsson, dåvarande ordförande för IF Metall. Diskussionen inramades av en presentation av Peter Santesson, fil dr i statsvetenskap, Ratio, som redogjorde sakligt för hur reformen faktiskt gått till. Vi fick höra om hur reformen tagits fram av finansdepartementet, utan inblandning av politiker. Hur dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt, efter mandat från S-kongressen att göra ändringar i skattesystemet, gav tjänstemännen på finansdepartementet i uppdrag att ta fram förslag på sådana ändringar. Om hur han fick tillbaka något mycket större, något som skulle bli “den största skattereformen i världshistorien”. Om hur både Kjell-Olof Feldt och statsminister Ingvar Carlsson blev chockade över vidden av reformförslagen, men kände sig tvugna att gå vidare eftersom de i valrörelsen och inför kongressen lovat reformer.

Därefter följde en berättarstund där de tre som var inblandade fick prata om sina intryck av processen. Det vi fick höra där gjorde mig illa berörd.

Jag är medveten om att tjänstemännen påverkar de folkvalda. Att politiker inte skulle ha tillgång till experthjälp alls vore knappast önskvärt det heller, för gudarna ska veta att politikerna själva knappast kan vara experter på allt de behöver ta ställning till. Det som skrämde mig var inställningen till det hela. Att det uppenbara tjänstemannastyret inte bara erkändes och accepterades, utan att det av de inblandade rent av applåderades.

Sven-Olov Lodin och Erik Åsbrink

Sven-Olov Lodin och Erik Åsbrink. Foto: Niklas Broberg, Politikerkoll.se.

Åsbrink och Lodin var helt på det klara över att reformen aldrig gått att genomföra i den omfattning som skedde, om politiker fått vara med och lägga fingrarna i blöt.
Lodin benämnde skojfriskt Åsbrink som “hjälte”, som varit så skicklig på att föra politikerna bakom ljuset om reformens innehåll och omfattning. Därtill var alla rörande överens om att historien gett dem rätt, att reformens utfall varit gott och att förfarandet därför varit rätt och riktigt.

Som vän av demokrati kan jag bara klentroget skaka på huvudet. I en representativ demokrati måste de folkvalda politikerna vara de som driver den politiska processen, även när detta innebär att processen tar längre tid. Kanske framförallt då. För ändamålen helgar aldrig någonsin medlen.

Det finns också definitivt exempel där liknande förfarande gått riktigt snett, där bristen på politisk och demokratisk förankring i processen fått förödande konsekvenser. Vi har två exempel i nutid. Det ena är FRA-lagen, vars historia är minst sagt hårresande. Försvarsdepartementet skyndade sig att lägga fram ett förslag till den nyvalda regeringen Reinfeldt, för att hinna före justitiedepartementet i frågan om signalspaning. Och den nya regeringen, ny och grön och mån att visa handlingskraft, drev igenom lagen på försvarsdepartementets inrådan, på tvärs med alla invändningar. Ett tydligt tjänstemannastyre där en lag drevs helt efter försvarets och försvarsdepartementets önskemål, utan politisk styrning, utan föregående debatt.

Det andra exemplet är än mer närliggande, slaget om sjukförsäkringsreformen som rullats upp i media för bara en vecka sedan, där finansdepartementet hårt drivit på för skärpningar av reglerna i syfte att få loss mer pengar – utan övergripande analys, oförankrat och i strid med den tänkta demokratiska processen. Åter sägs orsaken vara en regering i behov av att visa handlingskraft, mer mån om att synas regeringsduglig än att tänka på konsekvenser. Här var förvisso finansminister Anders Borg i högsta grad inblandad, så rent tjänstemannastyre kan vi kanske inte tala om fullt ut, även om inte heller Anders Borg är folkvald. Bristen på förankring är hur som helst densamma.

Finansdepartementet har som syfte att hålla ordning på Sveriges finanser, och ur det snäva perspektivet är det naturligtvis positivt att sänka kostnaderna för sjukförsäkringarna. Finansdepartementet har inte som syfte att säkerställa en vettig sjukförsäkring i Sverige, det ligger på socialdepartementets bord. De experter som är anställda på departementen har som uppgift att stötta politikerna inom sina expertområden, men inte utanför desamma. Om då ett enskilt departement ges makt över frågor som inte rör deras kärnområde, då har något i processen gått snett.

Det handlar också om möjlighet att utkräva ansvar. Vi medborgare har möjlighet, begränsad men ändock, att ställa våra politiker till ansvar för de beslut de fattar. Det är vi som “anställer” våra riksdagsledamöter på fyra år i taget, det är vi som genom vår röstsedel och vårt granskande har en möjlighet att påverka vilka som företräder oss. Tjänstemännen däremot, de sitter där de sitter. Och även tjänstemän har stor makt – märk till exempel att Erik Åsbrink gick direkt från att vara statssekreterare till att, 1990, bli biträdande finansminister (“skatteminister” som det hette då) utan att bli vald av folket.

Tjänstemannastyre hör inte hemma i en demokrati. Men vad gör vi för att undvika att liknande situationer händer, igen och igen och igen? Hur kan vi säkerställa att den politiska processen sker genom demokratisk förankring, och inte följer tjänstemännens tycke och smak? Till syvende og sidst hänger det på de politiker vi väljer. Tjänstemannastyre är ett tecken på svaga politiker, för det går inte att styra den som inte låter sig bli styrd. De politiker vi väljer måste ha kunskap nog att skilja experthjälp från egna agendor, ha insikt nog att förstå den demokratiska processens rätta gång, och ha styrka nog att inte hoppa när någon ber om det, i rädsla att annars verka vek.

Det är därför Politikerkoll finns. För att ge oss medborgare kunskap om de politiker vi väljer, även bortom åsikter och retorik. För att sprida kunskap om hur den politiska processen går till, och vilka som sitter med den faktiska makten, såväl folkvalda som ovalda ministrar och tjänstemän. Och inte minst, för att skapa förståelse för att en bra politiker behöver kunna så mycket mer än att bara tycka och säga rätt saker.

 

Se hela seminariet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,