Maud Olofsson. Foto: Niklas Broberg, Politikerkoll

Och den som väntat sig ett tårfyllt avskedstal blev inte besviken. Men än mer än ett avskedstal var det ett försvarstal vi fick höra. Ett kraftfullt försvar för allians-samarbetet. Ett försvar för tuffa beslut och vikande opinionssiffror, ett försvar för kritiserade och missförstådda uttalanden. Och ett försvar för den politik Centerpartiet drivit och profilerat sig på under Olofssons ledning. Ingen självkritik i stil med den Lars Ohly bjöd på i en tuff situation. Men där Ohly fortfarande bara är ifrågasatt som ledare, vet Olofsson redan att den rannsakan som lär krävas kommer vara en uppgift för hennes efterträdare, inte för henne själv.

Medlemskapet i Alliansen har ifrågasatts inom partiet mer än en gång, det är egentligen varken någon nyhet eller särskilt förvånande. Alla tre småpartier har fått status och stämpel som satelliter till de maktbärande Moderaterna, och naturligtvis finns det oro för att den egna identiteten ska gå förlorad. Att partiet till och med ska riskera att mista sin plats i riksdagen. Olofsson påtalade att Alliansen varit nödvändig för att alls kunna bryta Socialdemokraternas prenumeration på regeringsställning, och att det är bättre att vara liten med möjlighet att driva sin politik, än att vara stor och stå utanför.

Centerns profilpolitik var huvudtemat för talet, och i många avseenden var det mycket få skillnader från retoriken i valrörelsen för ett år sedan. “Sveriges enda gröna, socialliberala parti” var budskapet, inte så mycket en känga som ett fingerpekande mot Miljöpartiet. Frågan är dock vad det är som gör att Folkpartiet inte passar in på beskrivningen, enligt Olofssons syn på saken. Är de miljöfientliga, eller är det på det socialliberala planet de inte platsar?

Centerpartiet i Almedalen. Foto: Niklas Broberg, Politikerkoll

Olofsson talade mycket om entreprenörskap och dess betydelse för Sveriges framtid och framgång. Om hur det gamla synsättet på Sverige som ett land med arbetare och industrier måste bytas mot en syn baserad på entreprenörer och företagande. “Jobb FÅR man inte, jobb SKAPAR man.” Det talades om RUT och ROT, om grön teknik och sänkta momssatser, med vinkeln att allt detta var det naturliga för framtiden och att våra barn en dag inte skulle kunna tänka sig något annat.

Årets hittills längsta applåd, till och med längre än den Ohly fick för sitt stöd till Ship to Gaza, fick Olofsson när hon kallade det för populistiskt att från regeringshåll rädda SAAB. Helt klart är att Centerpartiet står enat bakom sin näringsminister i frågan.

Den enda egentliga nyheten i talet var invandringen – ett avsteg från regeringens och övriga partiers tidigare ovilja att möta Sverigedemokraterna med faktiska argument. I Olofssons Sverige är invandrare en ovärderlig tillgång, en resurs utan vilken vår välfärd vore omöjlig att upprätthålla. Olofsson vill att vi ska ha helt nya – självuppfyllande – förväntningar på de som kommer som nya till Sverige: kreativa entreprenörer, inte av staten passiviserade bidragstagare. “Det är invandringspolitiken det är fel på, inte invandrarna!”, noterade Olofsson till stora applåder. Den nya termen för dagen var “Nybyggarlandet Sverige”, där alla har möjlighet att lyckas.

Olofsson passade bollen till sin efterträdare, vem det än blir, att fortsätta driva den inslagna linjen. I September, efter Centerpartiets stämma, vet vi vem som kommer hålla Centerpartiets nästa Almedalstal.

Bloggar och media ¹:

Robert Pettersson (c)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Centerpartiet, Nybyggarlandet, Almedalen, Maud Olofsson

Björklunds tal handlade om diktaturernas fasor, om rättvisebegreppet i liberal respektive socialistisk tradition. Om personlig drivkraft som den enda vägen för Sverige att växa. “Och tror du inte på personlig drivkraft, så titta på den koreanska halvön!” uppmanade Björklund, “det var inte länge sedan det var ett land, som nu delas. På ena sidan är kanske löneskillnaderna mindre, men de som har det dåligt har det mycket sämre än de som har det dåligt på den andra sidan.”

Grundtesen är att liberal rättvisa handlar om likvärdiga möjligheter, medan socialistisk rättvisa handlar om lika utfall, vilket kräver ständig statlig inblandning och korrigering. Socialistisk rättvisa är ett sammanpressat lönespann, men varför skall inte sjuksköterskan med tungt ansvar och lång utbildning tjäna mer än undersköterskan, undrar Björklund, och sjuksköterskan i sin tur mer än vårdbiträdet. Det måste löna sig att utbilda sig och att ta ansvar.

Björklund talade om hur de barn som inte har studiestöd hemma är de som drabbas hårdast av en skola där lärarna inte har en roll som ansvariga för lärandet, om skolan som medlet för att möjliggöra klassresor.
I många avseenden är det han säger en liberal dröm, som måste ha gjort många gamla nyliberaler hoppfulla. Ja, bortsett från några detaljer då förstås.

Det första är att han inte nämner individuella friheter eller integritet alls – det är framför allt liberala ekonomiska incitament som nämns. Det är elevens rätt till en viss typ av skola, inte förälderns rätt att välja skola för sina barn.
Det andra är Folkpartiets track-record som inte är karaktäriserat av traditionell liberalism. Långt fram i publiken satt Johan Pehrsson och såg allt annat än lyrisk ut, och det kan rimligen inte vara mycket av det som Björklund talade om som han skriver under på.

Intressantast med talet var just den liberala prägeln. Partiet som tidigare varit noga med att kalla sig Folkpartiet, som varit mer sociala än liberala i “socialliberal”, hade nu bara Liberalerna över hela väggen bakom talarstolen. Är det en uppdelning av väljargrupperna som gjorts inom alliansen, eller är det så att Liberaldemokraterna, som ju i någon mån är en utbrytargrupp ur Folkpartiet, börjar kännas hotfulla?

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, folkpartiet, liberalism, almedalen, Jan Björklund

Eller?

Efter tisdag-förmiddagens seminarium i Ratios regi, med titlen “Hur genomförs en skattereform?”, är jag långt ifrån övertygad.

Seminariet behandlade 1989 års socialdemokratiska skattereform. Medverkande var Erik Åsbrink och Sven-Olov Lodin, båda tjänstemän på finansdepartementet när reformen togs fram, samt Göran Johnsson, dåvarande ordförande för IF Metall. Diskussionen inramades av en presentation av Peter Santesson, fil dr i statsvetenskap, Ratio, som redogjorde sakligt för hur reformen faktiskt gått till. Vi fick höra om hur reformen tagits fram av finansdepartementet, utan inblandning av politiker. Hur dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt, efter mandat från S-kongressen att göra ändringar i skattesystemet, gav tjänstemännen på finansdepartementet i uppdrag att ta fram förslag på sådana ändringar. Om hur han fick tillbaka något mycket större, något som skulle bli “den största skattereformen i världshistorien”. Om hur både Kjell-Olof Feldt och statsminister Ingvar Carlsson blev chockade över vidden av reformförslagen, men kände sig tvugna att gå vidare eftersom de i valrörelsen och inför kongressen lovat reformer.

Därefter följde en berättarstund där de tre som var inblandade fick prata om sina intryck av processen. Det vi fick höra där gjorde mig illa berörd.

Jag är medveten om att tjänstemännen påverkar de folkvalda. Att politiker inte skulle ha tillgång till experthjälp alls vore knappast önskvärt det heller, för gudarna ska veta att politikerna själva knappast kan vara experter på allt de behöver ta ställning till. Det som skrämde mig var inställningen till det hela. Att det uppenbara tjänstemannastyret inte bara erkändes och accepterades, utan att det av de inblandade rent av applåderades.

Sven-Olov Lodin och Erik Åsbrink. Foto: Niklas Broberg, Politikerkoll.se.

Åsbrink och Lodin var helt på det klara över att reformen aldrig gått att genomföra i den omfattning som skedde, om politiker fått vara med och lägga fingrarna i blöt.
Lodin benämnde skojfriskt Åsbrink som “hjälte”, som varit så skicklig på att föra politikerna bakom ljuset om reformens innehåll och omfattning. Därtill var alla rörande överens om att historien gett dem rätt, att reformens utfall varit gott och att förfarandet därför varit rätt och riktigt.

Som vän av demokrati kan jag bara klentroget skaka på huvudet. I en representativ demokrati måste de folkvalda politikerna vara de som driver den politiska processen, även när detta innebär att processen tar längre tid. Kanske framförallt då. För ändamålen helgar aldrig någonsin medlen.

Det finns också definitivt exempel där liknande förfarande gått riktigt snett, där bristen på politisk och demokratisk förankring i processen fått förödande konsekvenser. Vi har två exempel i nutid. Det ena är FRA-lagen, vars historia är minst sagt hårresande. Försvarsdepartementet skyndade sig att lägga fram ett förslag till den nyvalda regeringen Reinfeldt, för att hinna före justitiedepartementet i frågan om signalspaning. Och den nya regeringen, ny och grön och mån att visa handlingskraft, drev igenom lagen på försvarsdepartementets inrådan, på tvärs med alla invändningar. Ett tydligt tjänstemannastyre där en lag drevs helt efter försvarets och försvarsdepartementets önskemål, utan politisk styrning, utan föregående debatt.

Det andra exemplet är än mer närliggande, slaget om sjukförsäkringsreformen som rullats upp i media för bara en vecka sedan, där finansdepartementet hårt drivit på för skärpningar av reglerna i syfte att få loss mer pengar – utan övergripande analys, oförankrat och i strid med den tänkta demokratiska processen. Åter sägs orsaken vara en regering i behov av att visa handlingskraft, mer mån om att synas regeringsduglig än att tänka på konsekvenser. Här var förvisso finansminister Anders Borg i högsta grad inblandad, så rent tjänstemannastyre kan vi kanske inte tala om fullt ut, även om inte heller Anders Borg är folkvald. Bristen på förankring är hur som helst densamma.

Finansdepartementet har som syfte att hålla ordning på Sveriges finanser, och ur det snäva perspektivet är det naturligtvis positivt att sänka kostnaderna för sjukförsäkringarna. Finansdepartementet har inte som syfte att säkerställa en vettig sjukförsäkring i Sverige, det ligger på socialdepartementets bord. De experter som är anställda på departementen har som uppgift att stötta politikerna inom sina expertområden, men inte utanför desamma. Om då ett enskilt departement ges makt över frågor som inte rör deras kärnområde, då har något i processen gått snett.

Det handlar också om möjlighet att utkräva ansvar. Vi medborgare har möjlighet, begränsad men ändock, att ställa våra politiker till ansvar för de beslut de fattar. Det är vi som “anställer” våra riksdagsledamöter på fyra år i taget, det är vi som genom vår röstsedel och vårt granskande har en möjlighet att påverka vilka som företräder oss. Tjänstemännen däremot, de sitter där de sitter. Och även tjänstemän har stor makt – märk till exempel att Erik Åsbrink gick direkt från att vara statssekreterare till att, 1990, bli biträdande finansminister (“skatteminister” som det hette då) utan att bli vald av folket.

Tjänstemannastyre hör inte hemma i en demokrati. Men vad gör vi för att undvika att liknande situationer händer, igen och igen och igen? Hur kan vi säkerställa att den politiska processen sker genom demokratisk förankring, och inte följer tjänstemännens tycke och smak? Till syvende og sidst hänger det på de politiker vi väljer. Tjänstemannastyre är ett tecken på svaga politiker, för det går inte att styra den som inte låter sig bli styrd. De politiker vi väljer måste ha kunskap nog att skilja experthjälp från egna agendor, ha insikt nog att förstå den demokratiska processens rätta gång, och ha styrka nog att inte hoppa när någon ber om det, i rädsla att annars verka vek.

Det är därför Politikerkoll finns. För att ge oss medborgare kunskap om de politiker vi väljer, även bortom åsikter och retorik. För att sprida kunskap om hur den politiska processen går till, och vilka som sitter med den faktiska makten, såväl folkvalda som ovalda ministrar och tjänstemän. Och inte minst, för att skapa förståelse för att en bra politiker behöver kunna så mycket mer än att bara tycka och säga rätt saker.

Se hela seminariet

Läs även andra bloggares åsikter om tjänstemannastyre, skattereform, Politikerkoll, Erik Åsbrink, Sven-Olov Lodin, Göran Johnsson, Peter Santesson, sjukförsäkringsreform, FRA-lagen, Almedalen

Lars Ohly Foto: Niklas Broberg, Politikerkoll

Musiken hörs en stund innan vi når Almedalen. Det känns lite som att säga att negrer har rytm, men nog brukar vänstern ha bra musik? Och idag är det Vänsterpartiets dag i Almedalen.

Ohly är på hugget och inleder med att bemöta kritiken. Det går inte bra för Vänsterpartiet, 4%-spärren är nära – men “vi är medvetna om det” och jobbar på det. Organisatoriskt har vi aldrig varit starkare.

I övrigt går huggen åt de flesta håll. Borgarna har återinför klasssamhället om än i ny skepnad, och riskkapitalisterna har fått makt över offentlig verksamhet. Den som vill leva solidariskt har svårt att göra det.
Vänster ut var huggen mer subtila, men tydliga. Vänsterpartiet skall bli det gröna alternativet, den feministiska representanten i riksdagen och partiet som står för trygg social välfärd med långsiktigt ansvarstagande för ekonomin.

Nog kan man misstänka att avgångskraven och Jonas Sjöstedts budskap att han kommer att kandidera mot Ohly nästa kongress pressar partiledaren.

Men trots det så var det ett energiskt och engagerat tal som visade tydligt vart ett Vänsterparti med Ohly i ledningen vill gå.  Offentlig verksamhet, fördelningspolitik, delad föräldraförsäkring som ett verktyg för jämställdheten som skall uppnås med politiska verktyg.

Det framstår helt klart som att är det svårt att leva solidariskt idag, så kommer det att bli svårt att avstå från att göra det i Ohlys Sverige.

Noterbart på det politiska planet är dock att Ohly och Vänsterpartiet tycks vara först denna vecka med att vara på ett och samma tåg, i samma riktning. Både Miljöpartiet och Nya Moderaterna har gett ett lite oroligt intryck, där man är noga med vad man säger för att inte irritera någon falang. När Ohly mässar sina ideologiska mål tycks det vara utan oro, och applåderna följer. Oftast.

Tyst blir det dock när Ohly börjar kasta hårda stenar även inåt. Den som en gång besökt en privat driven vårdcentral eller ett privatägt apotek, de kan sägas stödja privatiseringen. Visst visar det på en stark ideologisk stringens och en vilja att leva som man lär. Men av tystnaden att döma är frågan om inte rätt många av de närvarande vänstersympatisörerna kände sig träffade av de stenarna och kanske till och med upplever fördelar?

Likväl, Vänsterpartiet må vara små och de kanske inte är helt ense om vem som skall leda partiet. Men om den ideologiska inriktningen och den politiska viljan råder få tveksamheter.

Relaterat i bloggar och media:

Bloggarna Motpol och Jonas Sjöstedt

Tidningarna Flamman, DN, DN-ledare,  SvD,

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Almedalen, politk, Vänsterpartiet, Lars Ohly

Fredrik Reinfeldt, partiledare Foto: Niklas Broberg, Politikerkoll.se

Solen sken över Moderaterna denna andra Almedalsdag. Skillnaden från gårdagen var markant på många plan, och det märktes tydligt att det var idag Almedalsveckan började “på riktigt”. Miljö-partiet drog en klar nitlott såväl publicitets-mässigt som vädermässigt, vilket Sofia Arkelsten inte var sen att dra poänger på, där “Miljöpartiets väder” från gårdagen ersatts med Moderat dito idag.

Filippa Reinfeldt, sjukvårdslandstingsråd i Stockholm och Anders Borg, finansminister Foto: Niklas Broberg, Politikerkoll.se

Trots det – eller kanske snarare på grund av det – hade Fredrik Reinfeldt en smula svårt att få med sig publiken i de applåder han önskade. Om gårdagens fåhövdade publik bestod mestadels av Miljöpartiets egna kärntrupper, de enda som trotsat väder och stiltje för att se sina nya språkrör debut-tala, så var dagens publik uppenbart inte bara större utan även mer mångfacetterad, och mindre benägen till omedelbara ovationer inför moderat ideologi. Vid ett tillfälle skämtade Reinfeldt att “det var en som tyckte att det var bra”, när en ensam applådör försökte göra sig hörd. (Denne ensamme applådör var för övrigt Anders Borg.)

Reinfeldts framträdande var annars ett rent inspirationstal. Hade jag befunnit mig på TEDs seminarium hade det passat mallen perfekt. Reinfeldt talade om demokratiska och demografiska skeenden i världen, relaterat till en befolkning i Sverige vars medelålder blir allt högre, och att vi måste bygga samhället redan idag för att hantera och parera morgondagens utmaningar. En “Yes, we can”-känsla, med tydliga kängor till bakåtsträvande socialister och Sverigedemokrater.

Men det är skillnad att höra professor Hans Rosling tala om demografi och att höra statsminister Fredrik Reinfeldt göra detsamma, även om innehållen i deras budskap klart överlappar. Rosling är forskare med syfte att väcka folks kunskap – inte minst politikers – för att få till stånd en fortsatt global samhällsförändring. Reinfeldt är politiker och därmed en av de med makten att genomföra de förändringar som kommer att krävas.

Den mest intressanta konkreta fråga som lyftes i talet var i form av en anekdot, om den 100-åring som Reinfeldt läst om som gått i pension år 1978. Det manar till eftertanke, för vad händer med våra pensions- och välfärdssystem när färre yrkesverksamma ska försörja allt fler friska och pigga pensionärer? Frågan är mycket relevant, men Reinfeldt nöjde sig med att lyfta den indirekt. Inte mycket rörde hur vårt framtida samhälle ska byggas, däremot att.

Sofia Arkelsten, partisekreterare Foto: Niklas Broberg, Politikerkoll.se

Det var dock uppfriskande att höra Reinfeldt tala sig tydligt varm om marknadsekonomins betydelse för det ökade välståndet i världen. Vad man än har för ståndpunkt i frågan är det en tydlig ideologisk markering från de Nya Moderaterna, som annars ofta anklagats för att låta realpolitik och samhällsingenjörskonst gå före ideologi. Det är ett drag som mycket väl kan tilltala de “gammal”-moderater som inte känt sig hemma i partiets nya kläder.

Likväl valde Reinfeldt, likt sina miljöpartistiska kollegor igår, den enkla vägen, med ett tal med få problematiseringar och prioriteringar. Ett tal ämnat att inspirera, ena och entusiasmera. Ett tal som passar perfekt, om ens mål är att skapa en folkrörelse.

Mer om Reinfeldts tal i media:

• Aftonbladet
• DN
• SvD
• Expressen

Några bloggar om Reinfeldt:

• Tokmoderaten är inte odelat positiv
• Marie Demker

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Almedalen, politik, nya moderaterna, moderaterna, Fredrik Reinfeldt

Miljöpartiet Foto: Niklas Broberg, Politikerkoll

Dimman låg tät och lite ödesmättad när Politikerveckan i Almedalen invigdes och fortfarande några timmar senare när Miljöpartiets språkrör äntrade scenen. Det lät dock vare sig språkrör eller åhörare störa, utan istället lyftes fram hur trevligt det är att vara först, eftersom Miljöpartiet verkligen behöver gå först och visa de andra vägen.

Välplanerade tal på monitor, som periodvis var raskare än språkrören. Tal som inte i huvudsak uppehöll sig kring miljö, utan utbildning. Hur många barn som i varje klass som börjar skolan inte kommer att ha en gymnasieexamen. Utbildning, utbildning och utbildning – kopplat till jämlikhet.

En ärlig chans

Budskapet var att kunskap inte är en fråga om att åka motorväg, att gå raka vägen från start till mål, utan om att göra misstag och att lära av dem. Alla kanske inte gör bäst i att gå direkt från grundskola till gymnasium, eller gymnasium till universitet. Oavsett vad man gjort, vill miljöpartiet att det skall finnas en andra chans. På gymnasiet, på Komvux eller högre upp.

En andra chans skall det också finnas för fabriksarbetaren från Saab som under ett yrkesverksamt liv samlat på sig stor kunskap och erfarenhet. Det vill Miljöpartiet skall viktas in vid en ansökan till universitet.

Och visst är det en tilltalande tanke. Varje unge skall få en ärlig chans. Det känns bra i magen.

Åsa Romson, språkrör. Foto: Niklas Broberg, Politikerkoll.se

Men vad innebär en där ärliga chansen? Bland annat skall skolan individanpassas. Saker som inte idag låter sig göras på grund av gamla principer, skall möjliggöras enligt Romson. Som att tillhandahålla utbildning på barnens hemspråk.

Noterbart var att Miljöpartiet ger intryck av att ha ändrat politisk inriktning, från ett tydligt miljöfokus, till ett parti som står för nya chanser, fler utbildade människor, stöd till företagande och jämställdhet. Givetvis finns miljön med. Med starkare utbildning ges bättre möjligheter till forskning på miljöområdet. Miljöpartiet har gått från att vara domedagsprofeter till riktig feel-good.

Feel-good

De nyvalda språkrören var duktiga på att berätta anekdoter, Fridolin om sina resor och om sitt arbete med utbildning av unga på folkhögskola, medan Romson valde att stödja sig mer på sin akademiska bakgrund och att skapa en skön känsla i magen. Alla kommer att få det de behöver. Med Miljöpartiet kommer Sverige att bli snällt och tryggt. Men det går inte att komma ifrån att man också gjorde det lätt för sig.

Man avstod helt från att problematisera, om inte problemet berodde på de politiska motståndarna. Politik handlar till syvende og sidst om att prioritera och då kommer man inte undan de svåra frågorna – vad skall stå mot vad. Vad prioriteras och vad gör det inte.

Men kanske förtjänade de trogna människor som väntade sina nyvalda språkrör i fuktig dimma att rakt upp och ned få glädjas och känna samhörighet.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Almedalen, politik, miljöpartiet, Åsa Romson, Gustav Fridolin