Det var en ideologiskt självsäker partiledare med en stark liberal back-up som äntrade talarstolen i Almedalsparken.

Björklunds tal handlade om diktaturernas fasor, om rättvisebegreppet i liberal respektive socialistisk tradition. Om personlig drivkraft som den enda vägen för Sverige att växa. “Och tror du inte på personlig drivkraft, så titta på den koreanska halvön!” uppmanade Björklund, “det var inte länge sedan det var ett land, som nu delas. På ena sidan är kanske löneskillnaderna mindre, men de som har det dåligt har det mycket sämre än de som har det dåligt på den andra sidan.”

Grundtesen är att liberal rättvisa handlar om likvärdiga möjligheter, medan socialistisk rättvisa handlar om lika utfall, vilket kräver ständig statlig inblandning och korrigering. Socialistisk rättvisa är ett sammanpressat lönespann, men varför skall inte sjuksköterskan med tungt ansvar och lång utbildning tjäna mer än undersköterskan, undrar Björklund, och sjuksköterskan i sin tur mer än vårdbiträdet. Det måste löna sig att utbilda sig och att ta ansvar.

Björklund talade om hur de barn som inte har studiestöd hemma är de som drabbas hårdast av en skola där lärarna inte har en roll som ansvariga för lärandet, om skolan som medlet för att möjliggöra klassresor.
I många avseenden är det han säger en liberal dröm, som måste ha gjort många gamla nyliberaler hoppfulla. Ja, bortsett från några detaljer då förstås.

Det första är att han inte nämner individuella friheter eller integritet alls – det är framför allt liberala ekonomiska incitament som nämns. Det är elevens rätt till en viss typ av skola, inte förälderns rätt att välja skola för sina barn.
Det andra är Folkpartiets track-record som inte är karaktäriserat av traditionell liberalism. Långt fram i publiken satt Johan Pehrsson och såg allt annat än lyrisk ut, och det kan rimligen inte vara mycket av det som Björklund talade om som han skriver under på.

Intressantast med talet var just den liberala prägeln. Partiet som tidigare varit noga med att kalla sig Folkpartiet, som varit mer sociala än liberala i “socialliberal”, hade nu bara Liberalerna över hela väggen bakom talarstolen. Är det en uppdelning av väljargrupperna som gjorts inom alliansen, eller är det så att Liberaldemokraterna, som ju i någon mån är en utbrytargrupp ur Folkpartiet, börjar kännas hotfulla?

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, folkpartiet, liberalism, almedalen, Jan Björklund